Den fordonsägare från Ljusdal som vill uppleva en nostalgisk resa i fordonshistorien ska gästa en bilkyrkogård, som är tvärtom till en olaglig upplag med uttjänta fordon. Här kan man finna många bilmodeller av skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet. Jänkare enorma som små lastbilar blandas med små europeiska i en mäktig sammanblandning. Mycket av interiörerna är väck för längesedan och fordonen ser ut som rost skrot. Men de välkända utseendena kan man än idag skönja. Att skrot-kyrkogårdarna i Ryd och Värmland har förvandlas till platsens främsta besöksmål är inte så konstigt. Även kritiska klimatavdelningar, som föreskrivit om bärgning av skrotbilarna, har förmåtts ändra inställning på grund av pengarna som rullar in till kommunen. Sorgligt nog har dessa attraktiva bilkyrkogårdar fått illegitima efterföljare, som tycks lagra skrotbilar. Nya solida regler hejdar ändå legitim etablering. Att skrota personbilen med inlämning av reg. bevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt rengöring av klimatfarligt spill fordrar andra stadgar. Men de aktuella 2 lagliga kyrkogårdarna kommer att underhålla fordonsentusiasterna även fortsättningsvis.
Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Ljusdal
Det existerar massa uppställningsplatser för skrotade fordon i Sverige. Men blott ett par är certifierade av ortens klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Ljusdal. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 individer årligen. Trots ett samhällsorgans beslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens värde för platsen och omhuldas således på yppersta vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan stöd till inrättande av sevärdhet. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Handel av beg. delar ägde rum till 1980-talet då skroten upplöstes. Bilvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav privat personer att ströva runt och beskåda de äldre klenoderna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört minskade fordon. Speciellt har Volkswagen-bussar varit omtyckta för skövlare. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har avhandlas av miljökommittén. Nu för tiden bedöms bilvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöproblem har sanerats från marken.
Hot förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Ljusdal
Ingen i Ljusdal kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då bilägarna bestämde sig att begrava bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Och det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Bristen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.