Samlingsställen i Linghem för skrotbilar är strängt olagliga. Men inte de 2 numera godkända och omtalade skrot-kyrkogårdarna i Ryd och Båtnäs. Några nya kommer ändå aldrig att uppkomma åter. Miljövårdsverkets bilskrotsbestämmelse att kassera personbilen med recycling grusar alla sådana tankar. De existerande har med tiden fått klimatavdelningarnas välsignelse att dra in inkomster till kommunerna. Mängder av lyriska ägare kör till de avsides ställena årsvis. Med sådant utslag veknar också den mest högljudda miljöeldsjälen. Det är turligt för flertalet entusiaster. Tjuvar och vandaler sjunker emellertid antalet. Det är först och främst jänkarna som tilldrar det största intresset. De bullformade strukturerna från dessa åkdon är utan liknelse. På den tiden skapades bilarna av konstruktörer, som inte var skyldiga tänka på tyngder eller bensinekonomi. Det är enbart en illusion att vänta sig en ny Ford Thunderbird eller någon annan plagiat av dessa tjusiga formgivna muskelpaket skall återuppbyggas.
Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Linghem
Det förekommer flertalet ihopsamlingsområden för ratade fordon i Sverige. Men blott ett par är behöriga av bygdens klimatbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Linghem. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen personer årligen. Trots ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens mening för orten och omhuldas därför på lämpligaste förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma hjälp till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Säljande av begagnade reservdelar fortgick till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Typ tusen olika bilmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att knalla omkring och iaktta de gamla rariteterna. Tragiskt nog har dessa vistelser resulterat i minskade personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit frestande för plundrare. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller klimatförödelse har debatterats av miljönämnden. Numera klassificeras bilvrak, som klimatvådligt avfall. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för olaglig bilkyrkogård i Linghem
Inte någon i Linghem kommer dock att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då bilägarna bestämde sig att begrava bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i riket. Och det är överraskande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.