När man kollar upp en illegitim samlingsområde med skrotbilar från Särö är det är inte märkligt, att ett besök hos en bilkyrkogård ger en tillbakablickande av sällan känt slag. De korroderade karosserna från jänkare får en att komma ihåg om en tid som de flesta inte fått ta del av, men nog drömmer om. Men tidsperioden för liknande kaxiga fordon är till ända. Villkoren för klimat och bilåtgång har helt förändrats, också på den amerikanska handeln. Mastiga men ofattbart stilenliga muskelknippen är i det förflutna. Det är dessa minnesbilderna eller förhoppningar som upplivas hos en ivrig turist. Att lokalisera korroderade rester efter en primitiv form fråntar inte känslan om en skapelse som aldrig kommer tillbaka. På grund av de många årliga besökarna har 2 gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland lyckats få bestående medgivande för aktiviteten. Ortens ackumulerade vinster från dessa får även en orubblig miljökämpe att reflektera. Men på något ställe har meningsutbytet varit kraftiga. Att söka tillstånd för en nyetablering är däremot meningslöst. illegitima ihopsamlingsställen, som klimatmässigt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med fordon, är ett tilltagande dilemma, som verkar vara komplicerat att slåss mot.
Inte en enda laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer i dag i Särö
Det existerar några ihopsamlingsplatser för skrotade fordonsvrak i landet. Men blott 2 är auktoriserade av bygdens miljökansli som bestående gravplatser för gamla fordon för turister från Särö. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen personer varje år. Även fast ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens mening för orten och skyddas följaktligen på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Försäljning av beg. bildelar fortgick till 1980-talet då verksamheten upphörde. Fordonsvraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans mark. Typ tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att gå runt och beskåda de gamla rariteterna. Dessvärre har dessa vistelser medfört färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit attraktiva för skövlare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall ses som turistattraktion eller klimatförödelse har argumenterats av klimatkommittén. Nu för tiden klassificeras en utjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.
Hot finns för förbjuden bilkyrkogård i Särö
Inte en själ i Särö kommer likväl att kunna betrakta bilar från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då ägarna tog beslutet att begrava bilen på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Och det är förvånande hur illa dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar solklart om samlingsområden. Bristen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.