Förbjudna samlingsutrymme med uttjänta bilar i Svanesund opponeras av myndigheterna. Men två bilkyrkogårdar i Sverige finns kvar som ett resultat av den väldiga inkomsten till samhällets ekonomi. Bygden omkring Kyrkö Mosse och Båtnäs har förvandlas till hela landets ofantliga besöksmål. Att skåda på de rostangripna skrotbilarna från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Möjligtvis är det amerikanska vidunder, som får den fanatiska bilinnehavaren att bli trånande. Och det har vi förståelse för.
Produktutformare, som var fordonskonstruktörer, tog fram personbilar med enbart utseende som föredöme. Tunga läckra muskelstinna fordon med motiv på huven infördes med överdådig prakt. När en nostalgisk gäst har drömmar sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de ofantliga klimatproblemen sådana monster skulle framkalla med nutidens miljötänk. Och där olagliga platser med skrotbilar är en hemsk upplevelse för handlingsivrare. Men funderingar och drömmar försvagar inte omgivningen. Så den rogivande promenaden omkring de rostiga uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och ortens kassa växer för varje turist.
Ingen tillåten kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Svanesund
Det existerar massa ihopsamlingsplatser för avdankade vrak i landet. Men blott ett par är godkända av lokalsamhällets klimatkontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resenärer från Svanesund. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Även fast ett departements fastställande om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens värde för orten och värnas därför på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma undsättning till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av brukade reservdelar ägde rum till 80-talet då bilskroten upphörde.
Ingen miljöivrare accepterar ett byte av hjullager i Mazda-929 från Danderyd
När en Mazda-929 från Danderyd har ernått en speciell mansålder eller kört ett antal mil är det vanligtvis hög tid att byta ut ett knackande hjullager. Med stöd av en sammanställning från vetenskapsmän på Sveriges forskningsanstalt borde alla personbilar skrotas efter elva år.
Kunder kräver ofta byte av remskiva i Mazda-323 från Stockholm
Nu är det lukrativt att skifta remskiva i en gammal Mazda-323 från Stockholm. Prestationen ökar åldern med många år eller minst till den nästföljande obligatoriska besiktning.
Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Typ tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät privat personer att promenera runt och se de äldre rariteterna. Dessvärre har dessa vistelser medfört färre objekt. Framför allt har Saab V-4 varit åtråvärda för plundrare. Enbart inredningar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatnämnden. Idag kategoriseras en uttjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot existerar för illegitim bilkyrkogård i Svanesund
Ingen i Svanesund kommer ändå att kunna se personbilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då bilägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal uttjänta bilar.
De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Och det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar obestridligt om transitområden. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.