Olagliga ihopsamlingsställen med fordon i Lidingö bekämpas av Länsstyrelsen. Men två kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Värmland finns kvar på grund av den väldiga behållningen till ortens finanser. Orten kring Ryd och Årjäng har blivit hela Sveriges ofantliga besöksmål. Att betrakta på de korroderade skrotbilarna från mitten av 1900 talet är att resa tillbaka med tiden. Eventuellt är det amerikanska monster, som får den kompromisslösa bilinnehavaren att bli trånande. Och det har vi förståelse för. Produktutformare, som var bilkonstruktörer, skapade bilar med bara stil som föredöme.
Någon bilkyrkogård i Stenhamra kan inte förväntas
Gravplatser för gamla fordon kan gälla som värd att minnas eller naturmisslyckande beroende på vem som uttalar sig. Till de senare hör illegala fordonsplatser i Stenhamra för äldre rostiga bilar. Men några av Sveriges mest välkända har likväl omvandlas till väldiga och inkomstbringande attraktioner.
Miljövårdsverket tillstyrker ingen bilkyrkogård i Staffanstorp
Den ägare från Staffanstorp som vill känna en återblickande tripp i fordonshistorien bör gästa en gravplats för gamla fordon, som är motsatsen till en lagstridig uppställningsplats med rostiga bilar. Här kan man lokalisera hundratals fordonsmodeller av olika bilmodeller från mitten av 1900-talet.
Tunga välskapta muskelstinna personbilar med motiv på bagageluckan introducerades med storslagenhet. När en nostalgisk besökare drömmer sig bakåt i tiden, minns han inte på de väldiga naturproblemen sådana bilar skulle förorsaka med nutidens miljöperspektiv. Och där illegitima platser med uttjänta bilar är mardrömmar för aktivister. Men funderingar och förhoppningar fördärvar inte omgivningen. Så den avslappnande vandringen omkring de rostiga uttjänta fordonen är som att födas på nytt. Och kommunens intäkter blir större med varje besökare.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Lidingö
Det förekommer några samlingsområden för uttjänta bilvrak i landet. Men blott två är auktoriserade av bygdens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Lidingö. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra modeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 personer årsvis. Fastän ett samhällsorgans rådslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens roll för orten och vårdas följaktligen på bästa förfaringssätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått samma assistans till etablering av sevärdhet.
Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av begagnade reservdelar ägde rum till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav gemene man att gå omkring och beskåda de förlegade sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört minskade bilar. Framför allt har Saab V-4 varit frestande för tjuvar. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har diskuterats av klimatnämnden. Nuförtiden kategoriseras skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Fara existerar för förbjuden gravplats för gamla fordon i Lidingö
Inte en själ i Lidingö kommer likväl att kunna betrakta fordon från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och kontroll, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar.
De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Det är förvånande hur illa dessa uppställningsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.