Den fordonsinnehavare från Vingåker som vill vara med om en tillbakablickande resa i bilhistorien skall gästa en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatt till en olaglig uppställningsplats med kasserade personbilar. Här kan man finna många fordonsmodeller av skilda bilmärken från mitten av 1900-talet. Amerikanare enorma som hus ihopblandas med små bubblor i en väldig kombination. En stor mängd av interiörerna är försvunnen för länge sedan och karosserna liknar stålskelett.
Men de välkända designerna kan man än idag urskilja. Att gravplatserna för antika bilar i Ryd och Värmland har blivit bygdens största lockelse är inte häpnadsväckande. Även granskande miljöfalanger, som dekreterat om bärgning av bilvraken, har förmåtts byta inställning till följd av intäkterna som bidrar till samhället. Beklagligtvis har dessa charmfulla ställen fått olagliga efterträdare, som tycks lagra kasserade personbilar. Nya solida krav stoppar ändå laglig inrättande. Att skrota personbilen med inlämning av registreringsbevis, skrotningsintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt rensning av miljöskadligt spill erfordrar andra förordningar. Men de rådande två legitima kyrkogårdarna kommer att underhålla fordonsbeundrarna även fortsättningsvis.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Vingåker
Det förekommer flera samlingsställen för uttjänade bilar i landet. Men blott 2 är behöriga av områdets klimatkansli som bestående bilkyrkogårdar för resande från Vingåker. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Även fast ett samhällsorgans rådslut om elimination av alla personbilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens innebörd för platsen och skyddas följaktligen på bästa sätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan assistans till upprättande av attraktion. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då skrotföretaget upphörde.
Pågående klimatåtgärder fördröjs genom byte av oljetråg i Renault-6 från Arvika
Det råder inget tvekan om att utbytet av ett otätt oljetråg på en lastgammal Renault-6 från Arvika förlänger dennes absoluta ålder. Det är ju det målet, som ett pågående skötsel siktar mot. Men är det en förståndig dagordning? Därom föreligger uppenbara motsättningar.
Miljön beaktas inte i samband med byte av stötdämpare i Renault-Turbo från Anderstorp
Om en Renault-Turbo från Anderstorp har ernått en särskild ålderdom eller gått ett antal mil är det vanligtvis hög tid att byta en uttjänt stötdämpare. Med stöd av en utredning från forskare på Göteborgs universitet ska alla personbilar återvinnas efter tio år.
Bilvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att vandra omkring och beskåda de förlegade klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Särskilt har Volkswagen-bussar varit frestande för skövlare. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har debatterats av miljödelegationen. Numera kategoriseras skrotbil, som miljöskadligt avfall. Men så gamla bilvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Risk existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Vingåker
Ingen i Vingåker kommer likväl att kunna se fordon från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet.
Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Trafikverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om transitplatser. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.