Den ägare från Staffanstorp som vill känna en återblickande tripp i fordonshistorien bör gästa en gravplats för gamla fordon, som är motsatsen till en lagstridig uppställningsplats med rostiga bilar. Här kan man lokalisera hundratals fordonsmodeller av olika bilmodeller från mitten av 1900-talet. Jänkare gigantiska som små lastbilar ihopblandas med små bubblor i en salig mix. Mycket av interiörerna är väck för längesedan och fordonen ser ut som rost skrot. Men de välkända utseendena kan man än idag skönja. Att bilkyrkogårdarna i Småland och Värmland har förvandlas till lokalsamhällets bästa turistattraktion är inte så konstigt. Även kritiska miljödivisioner, som förordnat om hämtning av vraken, har tvingats ändra attityd som ett resultat av inkomsterna som bidrar till samhället. Olyckligtvis har dessa charmfulla platser fått olagliga efterträdare, som tycks hamstra skrotbilar. Nya obekväma lagar stoppar likväl tillåten inrättande. Att återvinna personbilen med inlämning av reg. bevis, bilskrotsintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt sanering av naturhotfullt avfall erfordrar andra författningar. Men de nuvarande två legitima aktörerna kommer att roa bilbeundrarna en lång tid framöver.
Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Staffanstorp
Det förekommer flera uppställningsområden för kasserade fordon i Sverige. Men blott ett par är behöriga av platsens miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Staffanstorp. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Trots ett departements rådslut om elimination av alla skrotbilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens värde för orten och vårdas följaktligen på ultimata vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma stöd till etablering av kulturminnen. Här skapades en bildemontering under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilreservdelar höll på till 1980-talet då bilskroten upphörde. Bilvraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät allmänheten att gå omkring och betrakta de äldre rariteterna. Tyvärr har dessa besök resulterat i färre objekt. Speciellt har Saab V-4 varit frestande för tjuvar. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har avhandlas av miljönämnden. Numera klassificeras skrotbil, som klimatfarligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Pågående klimatåtgärder fördröjs genom byte av oljetråg i Opel-Commodore från Bengtsfors
Det förekommer inget misstro om att byte av ett läckande oljetråg på en äldre Opel-Commodore från Bengtsfors utökar dennes fullständiga ålder. Och det är ju det målet, som ett kontinuerligt skötsel arbetar mot. Men är det en förståndig agenda? Om det föreligger klara motsättningar.
Livslängden ändras med bytet av bromscylinder i Hyundai-Santa-Fe från Götene
Det förekommer inget skepsis om att växling av en defekt bromscylinder på en urgammal Hyundai-Santa-Fe från Götene förlänger dennes absoluta körlängd. Och det är ju målsättningen, som ett fortlöpande underhåll jobbar mot. Men är det en förståndig planering? Om det råder tydliga oenigheter.
Hot finns för lagstridig gravplats för gamla fordon i Staffanstorp
Inte någon i Staffanstorp kommer dock att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då ägarna tog beslutet att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur illa dessa ihopsamlingsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.