Uppställningsområden i Lomma för personbilar är strängt olagliga. Men inte de 2 numera godkända och berömda bilkyrkogårdarna i Ryd och Värmland. Några nya kommer likväl inte någonsin att bildas åter. Trafikverkets bilskrotningsföreskrift att kassera bilen med återanvändning grusar alla sådana tankar. De förekommande har omsider fått klimatdepartementens godkännande att dra in inkomster till orterna. Många begeistrade fordonsinnehavare besöker de isolerade orterna årsvis. Med sådant konklusion veknar till och med den mest skrikande miljöaktivisten. Det är turligt för massa fantaster. Kriminella och marodörer sjunker likväl antalet. Det är först och främst amerikanerna som dra till sig det främsta intresset. De bullformade designerna från dessa åkdon är utan jämförelse. På den tiden skapades bilarna av designers, som inte var skyldiga grubbla på vikter eller bensinförbrukning. Det är bara en dröm att vänta sig en ny Dodge Coronet 440 4-dr Sedan eller någon annan kopia av dessa eleganta designade muskelpaket ska rekonstrueras.
Ingen legal bilkyrkogård existerar idag i Lomma
Det existerar en del uppställningsplatser för kasserade vrak i Sverige. Men blott 2 är auktoriserade av traktens miljöavdelning som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Lomma. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Trots ett kommunalt fastställande om elimination av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistnäringens mening för stället och omhuldas följaktligen på ultimata förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan stöd till inrättande av attraktion. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade bilreservdelar ägde rum till 80-talet då skrotföretaget upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen olika bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att vandra omkring och se på de ålderstigna rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit begärliga för kriminella. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har debatterats av miljödelegationen. Nu för tiden klassas ett uttjänt fordon, som miljögiftigt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.
Hot existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Lomma
Ingen i Lomma kommer ändå att kunna se personbilar från de mest välkända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsägarna bestämde sig att begrava bilen på detta listiga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om uppställningsställen. Bristen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.