Recycling startade inte år 2007. Redan på 1940 upptäckte Sten A Olsson värdet i skrot och lump. Några decennier senare hade avfallet förvandlats till ett imperium. Men år 2007 är en milstolpe i sammanhanget. Direktiv, från EU gällande omhändertagande av uttjänta bilar, kom. Det resulterade i svensk lagstiftning enligt Förordningen om producentansvar för bilar (SFS 2007:185) och Bilskrotningsförordningen (SFS 2007:186). Och det i sin tur ledde till att många bilskrotar i Göteborg lade ned sina offentliga verksamheter.
Man ifrågasatte starkt de hårda kraven, som gällde för dem som hade en skylt om bilskrotning. Grannen, som utförde ungefär samma arbeten, hade inga tuffa regler, som verkstadsägare. Flertalet av kvarvarande auktoriserade bildemonteringar är organiserade i försäljningen genom bildelsbasen.se , laga.se, returbilen.se eller märkesdemo.se. De frekventa märkena är Volvo, SAAB, Ford Och Volkswagen.
Med lagstiftningen fick bildproducenterna krav att organisera återvinningsprocessen. De bilskrotar som ville fortsätta sin verksamhet hade inget val. Utan Länsstyrelsen tillstånd, att driva verksamheten med Miljövårdsverket som sträng bevakare, fanns inte så många alternativ.
Hur skrotar man en bil som inte finns. Det första målet att återvinna 85 % av skrotbilens vikt nåddes med viss möda. Organisering och utveckling av fragmentering och sinnrika sorteringsanordningar tog längre tid än beräknat. Utöver Stena sadlade Skrotfrag om från, att ha varit rena demonteringsföretag, till ett recycling-företag. Idag återvinnes skrotbilarna med mer än 95 %,. Men ingen vet hur stor del, av de uttjänta bilarna, som går den lagstiftade vägen. Motion (2017/18:246) , som behandlar skrotningspremier för gamla bilar, ger fingervisning om oegentligheter. Bilar, som borde vara avregistrerade skrotbilar, är borta. Och ingen vet var.
Recycling av batterier, förpackningar, däck, mm.
Utöver skrotbilar och bildemontering i Göteborg ingår prissatta metaller och elektronikprodukter i Skrotfrags sortiment. Batterier, däck, förpackningar, läkemedel och radioaktiva produkter är också lagstiftade produkter med producentansvar. Med tanke på de satta miljömålen mot år 2030 är recycling bara i sin linda. Industrin, som släpper ut en tredjedel av all koldioxid, har en tuff väg att vandra. Textilindustrin släpper idag ut mer än flyg- och fartygstrafiken gör tillsammans. Befolkningen ökar och så gör klädbehovet. Även om produktionen lämnats över till länder, som Bangladesh, finns utsläppet kvar. Ett försök till en motion 2013/14 MJ406 (producenters produktansvar) visar iallafall, att någon tänkt på saken.
Men det finns nationella problem att lösa. Cementindustrin är ett av många. Men även om man lyckas med 0 utsläpp, för produktionen, har bara 40 % av problemet lösts. Den frigjorda koldioxiden vid bränning av kalk måste fångas in och återvinnas eller lagras. Norrmännen har stor erfarenhet av recycling med gashantering genom sina oljefyndigheter. I många utredningar kan man utläsa, att Norge är landet, som skall lösa våra koldioxidutsläpp i samband med cementframtagning. Och det är slående. Det finns spaltmil med utredningar att läsa. Men bara åtta lagstiftade produktgrupper med producentansvar har hittats. Ställs endast 0-tolerans, av koldioxidutsläppen, måste vi i framtiden förlita oss på våra tekniska grannländer, medan vi skriver och pratar.